”Har du ångest lilla vän?”

Har du ångest lilla vän? Känner du dig jagad? Blir du till sist så trött att du känner dig värdelös? Slåss du med dina ”pretentiösa” inre demoner på nätterna nu igen? 

Borde du inte skapa nu när den där lilla luckan av tid uppenbarar sig? Tiden som du kämpat dig fram emot? Kom igen, se så, skapa då, passa på. Snabba på. Gör det där som du brinner så för nu då!

Biter sig ångesten då fast i din hand så du inte kan föra pennan till pappret? Har den mumsat på din skaparglädje när du inte var där och gav glädjen bränsle?  Har du inte haft tid att vakta din eld? Ja då är det inte konstigt att det knappt är glöd i askhögen som är kvar av dina idéer. 

Aj då. 

Ja sånt händer. Bara att bita ihop, ”brödjobba” på till nästa tillfälle uppenbarar sig. Och glöm inte: ”Just Do It”.

Jag drömmer om ett samhälle där det finns konstnärslön. Där man får en fast summa varje månad för att skriva på den där boken, göra den där filmen, måla den där tavlan etc.

Den där som du vill köpa, hänga på vägen, läsa eller krypa upp i soffan och se. 

Det där som inte blir skapat för att tiden går åt till att ansöka, pitcha, nätverka…

Kanske tänker du då på myten om konstnären? Varför skall du ha lön för att dricka rödvin hela dagarna och klia dig under din dammiga basker? Den där ångesten ingår väl i hela kitet ändå? 

”Jag vet hur det är att jobba med kultur, men kan inte ”I” få sluta lite tidigare ibland?” sa en förskollärare till mig.

Orden högg rätt in i känslan av att det jag jobbade med inte var på riktigt. Att jag bara roade mig och borde vara ännu mer med mina barn. Då gick de i förskolan mellan klockan 09:00-15:00. För jag hade redan dåligt samvete över att jag ”bara” satt och skrev hemma på dagarna. Att något som jag tyckte var så roligt också kunde vara mitt jobb. Eller snarare: jag jobbade obetalt för att kanske någon gång i framtiden få betalt. Det utmärker ofta de som arbetar med kultur- vi vill, vi drivs framåt av det som finns där inne och vill ut. Vi vill inte slappa, vi vill skapa. 

Jag hämtade under flera år ännu tidigare på förskolan för att kompensera för semestrarna vi inte hade råd med. De dyra kalasen. För att jag hela tiden tyckte mig se signaler på att det jag inte gjorde var seriöst och aldrig verkade bli färdigt.

Hade jag kunnat välja hade jag kanske valt något annat, nu när jag vet hur mycket kraft det tar. Om jag vetat att ångesten skulle bli min närmaste arbetskamrat. Att den skulle hoppa på mig hur förberedd jag än är på att den är på väg. 

Jag har försökt andas bort den, yoga bort den, skriva bort den. Framtidsångesten, ovissheten, förväxlat den med att jag inte har vad som krävs. Gått i närkamp med den. Till och med gått till läkare och frågat vad det är för fel på mig. Tills jag träffade en läkare som såg mig i ögonen och sa:

Det är inget fel på dig. Du är bara kreativ. Du är en av de mest inspirerande människor jag har mött & jag träffar många här på mottagningen. Vi behöver människor som dig. 

Och jag får ofta höra att jag behövs, att ”såna som vi” behövs, ofta (eller för att vara helt ärlig och lite gnällig, inte tillräckligt ofta :)) Att det jag skapar behövs och berör. Men jag undrar ständigt hur bilden skall gå ihop. Jag är rädd för dagen då jag inte orkar vara en självgenererande energikälla längre. För vad skall jag jobba med då? Hur ser världen ut utanför ett liv fullt med kompetens som inte bär etiketter som passar in på andra yrken. Finns det en plats för mig där? Var?

Jag jagar uppdrag som kan köpa mig små luckor att skriva, planera, visionerna, producera. Men tiden springer ifrån mig. Eller så är det jag som springer bort från tiden jag skapat, för just då har ångesten hunnit ikapp och nafsar mig i hälarna. Ångesten över vad som väntar runt nästa hörn. Hur jag skall få ihop en lön månaderna som kommer. Hur jag skall skapa utrymme för att stilla sinnet så det kan blicka inåt istället för framåt. 

Man skall brödjobba, ta hand om barnen och skriva på nätterna. Man skall skriva på caféer mitt i bruset från livet. Men så funkar inte jag. Jag måste vara ensam. Det måste vara tyst. Jag måste in i bubblan. Behöver känna mig trygg.

Tänk om det fanns en konstnärslön. Den behöver inte vara stor. Vi som frilansar är ändå vana vid att inte ha regelbunden inkomst, så bara regelbundenheten skulle vara en lyx likvärdig bilden av att få lägga upp fötterna i en vilstol på ett spa med en nyttig hälsodrink i handen. 

Tänk dig. 

Tänk dig alla tavlor som skulle bli målade. Alla filmer som skulle ha tid att bli riktig bra för man har tid och ro att verkligen göra ett gediget förarbete. 

Tänk dig alla fina fotografier, som inte hunnit bli skapade, som jag då skulle lagt in i det här blogginlägget.

Tänk dig alla alla skatter som skulle poppa fram där vi minst anar det. Tänk vad inspirerad du skulle bli. Kanske inspirerad att själv skapa då myten om den lidande konstnären inte finns längre. För vem vill lida?

Det här är en dröm. Jag vet. Jag har ingen plan, inga kriterier för vem som skulle kunna få den här lönen. Jag kan inte vara politikern i den här diskussionen också, jag spelar redan så många roller. Mervärdet skulle kunna vara att de som får konstnärslönen några gånger om året fick göra uppdrag ute i samhället: ut med konstnärerna i bland annat skolor, fängelser, äldreboenden för att lära ut och inspirera. Det gör vi redan, jag gör det hela tiden, men vi måste jag de uppdragen också. 

Jag har en brinnande längtan, ett behov att få föda fram de där berättelserna som växer i mig men inte vågar komma ut – då de vet att jag inte har tid att ta hand om dem på rätt sätt. En dröm om att slippa jaga och bli jagad. Att få blomma ut helt och fullt. Inte för min skull. Utan för berättelsernas skull.

Min berättelse är din berättelse. Kanske hittade du något i min att spegla dig i. Det är därför vi behöver kultur. Den får oss att känna oss mindre ensamma. Den är kittet som håller oss samman. 



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *