Magiska dagar – Länge leve fantasin

9 september

När alla känslor krockar med varandra är man rädd att man skall snubbla och göra fel.

Jag har packat upp de första exemplaren av boken Länge leve fantasin och nu skulle Clara och hennes mamma och pappa komma och hämta ett ex – Claras exemplar.
I två år har jag varit på väg mot det här ögonblicket.

”Tänk om de blir ledsna, jag vill inte göra folk ledsna” maler rösten inne i huvudet.
Så har den hållit på i två år, alltsedan jag frågade om jag fick skriva en saga till Clara som förlorat sin syster och föräldrarna sagt ja.
Rädslan att gå över någon gräns fast man vill väl.

(Läs om det som satte igång resan här).

Så ringer det på dörren.
Clara kliver in med sina föräldrar i släptåg och leder vägen. Frågar efter boken, tar den ur mina darrande händer och vill att jag skriver i den. Och jag skriver ” Den här sagan skrev jag till dig” och sedan sätter hon sig och läser.

Hon har väntat i två år på sin saga. Då – när hennes storasyster Wilma dog – var Clara fyra år. Nu har hon hunnit fylla sex år. Boken kom precis när den skulle. När Clara själv börjar leta efter ord för att uttrycka vad hon upplevt och känner. När hon behöver ord att spegla sig i. 

10 september

Det är Wilmas födelsedag och jag skall besöka henne för första gången. Den här flickan med foten in i tonåren som jag aldrig träffat, men pratat med och tänkt på i två år.
Det känns dramatiskt stort. Men så går jag vilse. Och precis det som barn är så bra på att göra – att avdramatisera det stora-  händer där och då. Jag hittar jag hennes grav först när jag börjar le åt bilden av mig själv som irrar runt på en kyrkogård; först med darrande steg och sedan lite tröttare steg efter andra varvet runt.
Precis när jag suckar åt mig själv ser jag hennes gravsten. Det är som hon säger: ”Så sluta schååpa dig”. Jag går fram och ser alla spår av kärlek efter andra som varit där. Jag läser sagan för henne.

Jag tackar för sagan och lämnar ett spår av att jag också varit där.

Så är cirkeln sluten. Och från den kraften som uppstår när två ändar möts uppstår en spiral.

En positiv spiral som rör sig framåt på ett helt nytt sätt –  ett sätt som är svårt att förutse.

16 september

Det är dagen för bokreleasen av Länge leve fantasin.

Det är ännu en sån där dag när man är rädd för att snubbla. En sån där dag där man är osäker på vad man får känna. För det är inte ofta man skapar något som hämtar kraft ur något mörkt och sorgset. Det är då man får påminna sig om att frön växer i mörker.

Vi var nog alla lite osäkra. Vi vuxna vill säga. Hur gör man? Säger man grattis? Får man vara glad? Tanken på Wilma och sorgsen lurade bakom varje ord. Som tur är har vi barn runt oss som leder vägen. De som inte sitter fast i rädslor inför känslor. De vet att man kan vara Gladsorgsen. Eller att man inte behöver kalla det man känner för någonting alls. Man får lov att bara vara.

Vi dekorerar cupcakes som en hyllning till Wilma för hon älskade att baka. Vi blåser ballonger och lägger ut godis. Bokreleasen blir mer och mer ett kalas som firar livet. Ett liv där alla känslor skall få plats. Där barn springer runt med ballonger och äter godis bland de vuxnas mumlande röster. Där en tår får vila i ögonvrån samtidigt som man ler åt det någon annan säger. För livet fortsätter framåt även när man står still.

Det blir en magisk dag, eller som Linda _ mamman i familjen – så klokt fångade känslan i ord: ”Det var som att kullerbyttan vände och rullade åt andra hållet.”

Att boken äntligen finns gör att berättelsen om deras liv ändrar riktning. Från att ha handlat om Wilmas sjukdom, Wilmas död, börjar berättelsen om deras liv rulla åt det hållet som leder de som är kvar med sorgen framåt.

Från det att jag lämnade över boken till Clara så får den äntligen leva sitt liv utanför min kropp.

Många tårar har satt orden på pränt.
Nu är den där den hör hemma.
Hos de som behöver ord att fånga sina tårar i.

Sagan rullar framåt, iväg och bort till människor jag aldrig kanske kommer att möta.

Efter att i två år ha skuggats av sorgen och saknaden efter en familjemedlem vändes strålkastaren mot Clara. Eller hon vände den snarare mot sig själv.

Att se henne få äga sin historia. Det är något av det mest läkande jag kommer uppleva i mitt liv.

ATT FÅ SE:
Clara läsa boken för första gången. Att höra henne berätta att hon tagit den till skolan och sagt att ”Nu skall vi läsa min bok”.

Clara sätta sig och signera böcker och ta sin plats.

Clara i famnen på sin fina storebror Hannes. Hennes ögon glittrar, för hon är buren, hon behöver inte känna ensam utan får känna tillsammans.

Clara kan breda ut sina vingar tack vare att hon har föräldrar som vågat visa att vingarna inte alltid bär. Men om man har varandra så kan man då och då landa i en mjuk famn och försöka igen. Hon kan falla för det finns människor utanför familjecirkeln som sträcker ut händerna mot henne.

Runt halsen har hon sitt systerhalsband – ett hjärta delat i två – ett till henne och ett till Wilma. Hon fingrar på det då och då och Wilma finns hela tiden där i rummet. Det är som hon nöjt tittar på;  ser vänner och främlingar samlas. Ser sin familj fortsätta glädjas precis som hon önskat.

Clara kommer alltid bära sin storasyster med sig. Och nu har hon en saga som ger henne ord att rita kartor ifrån när hon tappar bort sig själv och vill bli funnen.

Jag hoppas också du kan sträcka ut en hand mot någon som går igenom något svårt.
Ge av något som du kan eller har. Följ den naturliga impulsen innan rädslan stoppar dig.

Våga möta och stå kvar.

Jag lovar dig att det är början på många magiska dagar.

För i det svåra gror den största visdomen. Det mörka ger näring och skydd åt fröet som en dag spirar ovan jord.

På bilden: Familjerna Eng/Pålsheden & Karlborg i en salig blandning med den eminenta illustratören till boken Emanuel Claesson (till höger)

I det långa loppet är vi alla släkt med varandra. Och du kan vara den någon annan behöver för att få bollen som rullar, eller ligger still, att förvandlas till en spiral som strålar utåt.

Spiralens väg framåt


Resan med boken fortsätter.

Möt mig och Linda Karlborg när vi intervjuas i radion pE20:

DEL 1

DEL 2

BOKMÄSSAN 2018

Illustratör: Emanuel Claesson & Jag på Bokmässan 2018.

Lev omsorgsfullt!

2 Comments on “Magiska dagar – Länge leve fantasin”

  1. Så fint skrivet ❤
    Så overkligt att läsa
    Livet är så skört
    VIKTIGT att dela med sig
    Kram från en änglapappa 💔

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *