Om att skriva på bokavtal med gladledsna tårar i ögonen

”Ju längre man lever desto fler känslor blandas med varandra. ”
ur den kommande boken "Länge leve fantasin"

Jag är i tjugoårsåldern och är hembjuden till en känd, äldre, författare. Vi pratar om vilka historier jag vill berätta. Han sitter självsäkert tillbakalutad i sin fåtölj, ser på mig och frågar: ”Varför skriver du inte sånt som folk vill läsa?”

Mitt svar, så här flera år senare, är: ”Vissa historier måste berättas. Vissa historier kommer till en och det går inte att värja sig mot dem, man måste bara skriva.

I går fyllde en flicka som heter Clara fem år! Det är stort. Det är fantastiskt. Grattis!

När hon var två år blev hennes storasyster Wilma sjuk.

Igår var det Claras födelsedag. Hennes syster finns inte hos henne längre i fysiska livet, men hon kommer ändå alltid finnas – i minnet och i fantasin.

För Clara har mer än halva hennes liv varit fyllt av starka, blandade känslor. Detta kommer göra henne särskild – precis som att vi alla är olika. Troligtvis kommer detta göra henne till en väldigt empatisk och inkännande människa. En som lätt kan känna av andras känslolägen. En person med finkalibrerade känslospröt. 

I somras fick vår familj förmånen att spendera lediga sommarlovsdagar med Clara och jag fick genom henne små skymtar av de stora frågorna om liv och död. Min son pratade också mycket om döden vid varje nattning
”Vad vill du bli när du blir död?” frågade jag honom och de mest fantasifulla svaren viskades fram där i mörkret.
Sedan somnade han lugnt.

Det gjorde Wilma också, en dag i september, för att aldrig vakna igen.

Allt det här ledde till att jag skrev en saga till Clara. En saga som hon kunde spegla sig i. Det var inte hon i boken – flickan hette Sara och storasystern Hilma -men någon som var nästan som henne och hennes familj. För att hon skulle få se att hon inte är ensam. Att där ute finns det andra som gått igenom samma sak som hennes familj.

Nu skall sagan bli en ”riktig” bok. Jag ser framför mig hur Clara går till förskolan med boken under armen. Hur hon läser sagan tillsammans med sina kompisar och hon med hjälp av sagans kraft får fler att förstå vad hon och hennes familj gått igenom.

Jag har skrivit en godnattsaga till alla – stora som små – för att ge tröst när man inte kan sova, då saknaden blir för stor eller när rädslan och tankarna på döden inte vill komma till ro. För så länge fantasin får finnas, utvecklas och blomma desto mer empati och förståelse får vi för varandras resor här i livet.

Idag skriver jag och illustratören Emanuel Claesson på avtal med Idus förlag – Ulrika Slottner – som är modig nog att ge ut den här historien.

Nu börjar resan mot en färdig bok. Länge leve fantasin!

BREV TILL WILMA

Alingsås den 8 februari 2016

Jag träffade aldrig dig Wilma.

Jag skapade min egen bild av dig med fragment av vad din lillasyster berättade. Genom orden jag skymtade mellan raderna när jag en sommarkväll stötte ihop med din pappa på lekplatsen. Våra springtokiga barn lekte och skrattade och vi två satte oss vid gungorna.

”Jag vet inte vad du vet om vår familj”, sa han plötsligt.

”Bara att min son är kär i din dotter”, sa jag. 

”Vad bra” sa han, nästan lite lättad över att livet kunde vara så enkelt. 

Och mitt i det enkla berättade han om det svåraste som kan hända: att du, deras äldsta dotter skulle dö, att det inte fanns något hopp. 

Det gjorde starkt intryck på mig. Det är så sällan någon pratar så direkt och öppet om det som gör ont, och med en så stark integritet. Han vek inte undan med blicken, han bad inte om ursäkt. Han satt där mitt i stormen och lät den komma. För den gick inte att stoppa. 

Den sommaren lekte vi mycket med din lillasyster, Clara. Hon gungade, åt korv och badade med mina barn. Clara plockade blåbär till dig för du älskade att baka. De där blåbären. Jag ser dem fortfarande framför mig: hur de rullade runt i en plastburk hållen av små barnhänder, som om de höll i den vackraste skatt. I bakgrunden, i telefonsamtalen hem till dina föräldrar, hörde jag att du hade ont. 

Så läste jag att du somnat in. Att du på ditt eget sätt ändå vunnit kampen mot cancern, att du var redo att möta det vi inte vet något om: den andra sidan. 

Du vände min värld upp och ner. Mitt i en promenad stannade jag och skrev ett sms till din pappa och frågade om jag fick skriva en saga till Clara. Det fick jag och orden bara kom. Varje steg jag tog, blev en rytm, blev ett ord. 

Vi träffades aldrig du och jag. Men du viskade i mitt öra Wilma. Du viskade de tröstande ord jag som barn hade velat höra om sorg och om döden. 

Nu Wilma skriver vi bokkontrakt och börjar vår resa mot att illustrera den värld du hjälpt mig dikta upp.

I år skall din familj få hålla i orden som skall vila tryggt mellan hårda, blanka pärmar. 

Nu kommer du få viska sagan till fler som behöver höra den. 

Tack Wilma!  

Idag knackade det på dörren och jag fick den här fina gåvan av en ny vän: Carina, som bor granne med familjen som inspirerat mig.

Tack till alla som stöttat mig och redan läst sagan.

Och framför allt: Tack till familjen Karlborg.

 

 

13 Comments on “Om att skriva på bokavtal med gladledsna tårar i ögonen”

  1. Vi som har träffat, och träffats av, Wilma, Clara och deras fina familj tackar för ditt arbete. Ser fram emot att läsa boken om Sara och Hilma!

  2. Vilken otroligt fin tanke som snart blir en bok. Vissa berättelser förtjänas att kommas ihåg och dessa är en av dem. Tänk vilken hjälp den kan vara för barn som är i samma situation. All kärlek till dig!

  3. Maria vilken innerlig text. Kommer ihåg när du berättade om sagan..kändes så starkt att den skulle bli bok. Bara vid rätt tillfälle. Att våga närma sig döden, på ett sånt fint sätt som du gör är modigt. Träffade wilma en gång och hon spred en sån värme, precis som hennes fina familj. Nu flyger boken vidare med fjärilens vingslag<3

  4. Så fint du skriver om familjen och ditt brev till Wilma. Ser fram emot att få läsa din bok om det ofattbara.

  5. Pingback: Cornerstone Draft - STUDIO VIRA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *