Att leka fram en reklamfilm – om när en idé föds

Mitt arbetsliv kan tyckas spretigt. Många olika bollar i luften hela tiden. Så har det varit i över tio år nu då ketchupeffekten är en av de naturlagar vi frilansare styrs av. Inget, lite och sedan allt på en och samma gång.

Ansökningar som skall in, böcker som jag vill skriva klart, marknadsföring och försäljning av ”Carpe that fucking diem – en fyll-i-bok om mina första år som förälder”.

Jag arbetar också med filmerna till Alingsås museums nya utställning med premiär i september 2017. Ett roligt och hedersvärt uppdrag. 

Men i vissa fall är det spretiga bra. Det gör att man hela tiden ser nya samband mellan saker.

Jag hade kameran jag hyrt för museeuppdraget hemma den morgonen. Jag hade också precis  träffat en konsult om just försäljning av fyll-i-boken. Så mitt huvud var upptaget av de två helt olika jobben. Det här är verkligen ett bra exempel på när en idé föds. När två helt olika saker paras ihop och blir något helt nytt. När tillfälligheter och omständigheter skapar den kreativa gnistan.

Det här är också en av fördelarna med att jobba ensam hemma. Att man kan leka loss, inte ta sig själv på så stort alvar och inte behöva fråga någon om lov.

 

DU KAN SE DEN FÄRDIGA FILMEN HÄR

Med lekfulla hälsningar;

Analogt i en digital tid

En bok för skrivövningar, en bok för idéer, en bok för yogaklasser, en för yogautbildningen, en för självrannsakan, en för listor, en för när jag lyssnar på föredrag… Och sedan en bok för varje historia jag skriver på.

Jag har köpt många skriv-och anteckningsappar i ett försök vara ”kreativ- on-the-go”. De två mobilfunktionerna jag till slut använder för att samla mina idéer, trots alla smarta appar, är mobilkameran och röstinspelningen. Annars är det anteckningsböcker som gäller för mig. Jag älskar dem och har en hel hög, en för varje projekt jag håller på med.

Just nu jobbar jag i den här bruna skrivboken. Tänk att något så anspråkslöst kan innehålla ett helt äventyr. Först skriver jag en struktur för den historia jag skall berätta med korta rubriker. Sedan skriver jag historien sida för sida utan att tänka för mycket.

Från andra hållet av boken, när jag vänder på den, skriver jag ner idéer och tankar kring historien. Samt bilder och skisser, fast det inte är min starka sida.

När jag fått ur mig allt börjar arbetet vid datorn. För att sedan ta mig bort från datorn igen. Och så håller jag på. En metod som fungerar för mig.

Har du någon arbetsmetod du vill dela med dig av?

Mars månads kreativa uppdrag

När var det senaste gången du fick höra en saga?
Det här uppdraget görs gärna tillsammans med en vän eller partner. Bara ni två eller med flera personer.
Uppdraget går också att göra ensam och då kan du med fördel skriva istället för berätta. Sätt då en timer på fem minuter och skriv utan att planera innan. Låt varje föremål styra berättelsen.

Tanken här att släppa taget om prestation och leka lite med fantasin och låta berättelser som finns inuti dig få bubbla upp till ytan. Visst går det bra att utgå från tre ord eller tre bilder. Men det finns något speciellt med att ha saker framför sig i verkligheten och att kunna ”se” på dem med alla dina sinnen.

Hitta gärna rätt stämning genom att sätta er under varsin filt, tända ljus eller plocka fram en ficklampa som man gjorde när man var liten och låg och smygläste. Avsett tid att vara med varandra och lek med berättelser.

[x-contract-perceptive align=”center” color=”rgb(29, 167, 247)” size=”2″ speed=”10″ level=”h5″ looks_like=”h5″ ]Uppdragets regler[/x-contract-perceptive]

(Den oskrivna regeln är att det inte finns något rätt eller fel, borden eller måsten… så det behöver jag ju inte skriva…)

Person A väljer ut tre föremål och ställer upp dem på en rad. Sedan skall person A bara ge person B plats och utrymme och framförallt lyssna. (Person A får alltså inte prata även om det är uppmuntrande kommentarer och tips.)

Person B tittar och rör vid föremålen. Hur känns de? Är de tunga, kalla, varma?

Person B får också byta ordning på i vilken ordning de står. Men försök göra utan att tänka och kalkylera. Gå på magkänslan.

Person B tar sedan upp det första föremålet och börjar berätta:

Det var en gång…..

Föremål 1: historien börjar.
Föremål 2: får historien att byta riktning. Något nytt och oväntat händer i och med att det  här föremålet dyker upp i sagan.
Föremål 3: i det här sista föremålet landar din saga och får ett slut.

Snipp snapp snut

Om att skriva på bokavtal med gladledsna tårar i ögonen

”Ju längre man lever desto fler känslor blandas med varandra. ”
ur den kommande boken "Länge leve fantasin"

Jag är i tjugoårsåldern och är hembjuden till en känd, äldre, författare. Vi pratar om vilka historier jag vill berätta. Han sitter självsäkert tillbakalutad i sin fåtölj, ser på mig och frågar: ”Varför skriver du inte sånt som folk vill läsa?”

Mitt svar, så här flera år senare, är: ”Vissa historier måste berättas. Vissa historier kommer till en och det går inte att värja sig mot dem, man måste bara skriva.

I går fyllde en flicka som heter Clara fem år! Det är stort. Det är fantastiskt. Grattis!

När hon var två år blev hennes storasyster Wilma sjuk.

Igår var det Claras födelsedag. Hennes syster finns inte hos henne längre i fysiska livet, men hon kommer ändå alltid finnas – i minnet och i fantasin.

För Clara har mer än halva hennes liv varit fyllt av starka, blandade känslor. Detta kommer göra henne särskild – precis som att vi alla är olika. Troligtvis kommer detta göra henne till en väldigt empatisk och inkännande människa. En som lätt kan känna av andras känslolägen. En person med finkalibrerade känslospröt. 

I somras fick vår familj förmånen att spendera lediga sommarlovsdagar med Clara och jag fick genom henne små skymtar av de stora frågorna om liv och död. Min son pratade också mycket om döden vid varje nattning
”Vad vill du bli när du blir död?” frågade jag honom och de mest fantasifulla svaren viskades fram där i mörkret.
Sedan somnade han lugnt.

Det gjorde Wilma också, en dag i september, för att aldrig vakna igen.

Allt det här ledde till att jag skrev en saga till Clara. En saga som hon kunde spegla sig i. Det var inte hon i boken – flickan hette Sara och storasystern Hilma -men någon som var nästan som henne och hennes familj. För att hon skulle få se att hon inte är ensam. Att där ute finns det andra som gått igenom samma sak som hennes familj.

Nu skall sagan bli en ”riktig” bok. Jag ser framför mig hur Clara går till förskolan med boken under armen. Hur hon läser sagan tillsammans med sina kompisar och hon med hjälp av sagans kraft får fler att förstå vad hon och hennes familj gått igenom.

Jag har skrivit en godnattsaga till alla – stora som små – för att ge tröst när man inte kan sova, då saknaden blir för stor eller när rädslan och tankarna på döden inte vill komma till ro. För så länge fantasin får finnas, utvecklas och blomma desto mer empati och förståelse får vi för varandras resor här i livet.

Idag skriver jag och illustratören Emanuel Claesson på avtal med Idus förlag – Ulrika Slottner – som är modig nog att ge ut den här historien.

Nu börjar resan mot en färdig bok. Länge leve fantasin!

BREV TILL WILMA

Alingsås den 8 februari 2016

Jag träffade aldrig dig Wilma.

Jag skapade min egen bild av dig med fragment av vad din lillasyster berättade. Genom orden jag skymtade mellan raderna när jag en sommarkväll stötte ihop med din pappa på lekplatsen. Våra springtokiga barn lekte och skrattade och vi två satte oss vid gungorna.

”Jag vet inte vad du vet om vår familj”, sa han plötsligt.

”Bara att min son är kär i din dotter”, sa jag. 

”Vad bra” sa han, nästan lite lättad över att livet kunde vara så enkelt. 

Och mitt i det enkla berättade han om det svåraste som kan hända: att du, deras äldsta dotter skulle dö, att det inte fanns något hopp. 

Det gjorde starkt intryck på mig. Det är så sällan någon pratar så direkt och öppet om det som gör ont, och med en så stark integritet. Han vek inte undan med blicken, han bad inte om ursäkt. Han satt där mitt i stormen och lät den komma. För den gick inte att stoppa. 

Den sommaren lekte vi mycket med din lillasyster, Clara. Hon gungade, åt korv och badade med mina barn. Clara plockade blåbär till dig för du älskade att baka. De där blåbären. Jag ser dem fortfarande framför mig: hur de rullade runt i en plastburk hållen av små barnhänder, som om de höll i den vackraste skatt. I bakgrunden, i telefonsamtalen hem till dina föräldrar, hörde jag att du hade ont. 

Så läste jag att du somnat in. Att du på ditt eget sätt ändå vunnit kampen mot cancern, att du var redo att möta det vi inte vet något om: den andra sidan. 

Du vände min värld upp och ner. Mitt i en promenad stannade jag och skrev ett sms till din pappa och frågade om jag fick skriva en saga till Clara. Det fick jag och orden bara kom. Varje steg jag tog, blev en rytm, blev ett ord. 

Vi träffades aldrig du och jag. Men du viskade i mitt öra Wilma. Du viskade de tröstande ord jag som barn hade velat höra om sorg och om döden. 

Nu Wilma skriver vi bokkontrakt och börjar vår resa mot att illustrera den värld du hjälpt mig dikta upp.

I år skall din familj få hålla i orden som skall vila tryggt mellan hårda, blanka pärmar. 

Nu kommer du få viska sagan till fler som behöver höra den. 

Tack Wilma!  

Idag knackade det på dörren och jag fick den här fina gåvan av en ny vän: Carina, som bor granne med familjen som inspirerat mig.

Tack till alla som stöttat mig och redan läst sagan.

Och framför allt: Tack till familjen Karlborg.

 

 

Varför Carpe that fucking diem föddes

Jag var föräldraledig och stod i regnet med en bebis i bärsele under regnjacka och en treåring i handen. Det regnade och jag var genomsvettig. Att ta sig genom affären hade känts som ett maratonlopp och nu var vi äntligen ute. Nu skulle vi bara ta oss hem innan den lilla vaknade.

Jag höll ett skrynkligt kvitto från affären i handen. Jag såg på det och läste orden ”Carpe Diem” längst ner. Jag borde skrattat, men där i regnet kände jag mig så oförmögen att fånga dagen – jag ville ju snabbspola… Jag kände mig otacksam.

Det tog mig tid att acceptera min nya roll som mamma och göra den till min – för mig inte var det inte så där naturligt som det såg ut på film. Jag grät inte vackra lyckotårar och strålade när barnen kommit ut och lagts på min mage.

Första gången tog det två dygn för den lille att ta sig ut. Så när han väl var ute så var jag för slut för att känna något. När barn nummer två kom gick det så fort. Jag minns att jag mumlade till barnmorskan att jag hade dåligt samvete för att jag inte visade upp en totallycka där jag låg hög på adrenalin med blöt varm bebis på min ömma mage. Jag bad om URSÄKT när jag precis hade gjort ett fantastiskt jobb.

”Äsch det där, det är en myt, det är inte många som gråter av lycka direkt” sa hon och vinkade bort min kommentar.

Och då undrade jag varför vi matas av de här bilderna? Är det för att vi överhuvudtaget skall våga föda barn? Om vi verkligen fick möjlighet att skåda in i framtiden och se oss själva mitt i småbarnskaoset skulle vi då undvika att föda barn och hela människorasen skulle dö ut?

Skämt åsido. För mig har det varit en process att växa in i föräldrarollen. Att se bortom alla ”sagor” som berättats för mig om hur föräldraskapet är. Att inse att det där med att vara föräldraledig och samtidigt byta karriär, blogga, skriva en bok och baka surdegsbröd (säkert också mer en myt än sanning) inte gäller för alla – jag fick vakna barn som ville ha ständig stimulans och helst inte sova.

Min egen längtan efter att göra saker och utvecklas fick ta en paus, eller småputtra ibland. Men alla borden låg liksom där och grodde. Att man borde passa på nu när man är ”ledig” – när ledig är det sista man egentligen är… (Och ”glöm inte att njuta för den här tiden kommer aldrig tillbaka” tyckte jag mig höra viskas till mig i mina tröttaste stunder. Men det kan ha varit en trötthetshallucination.)

Även om jag visste att många av de föreställningar jag matats med kring moderskapet var just myter och vackra reklambilder, så gnagde det ändå i mig att jag inte var bra nog. Att jag inte njöt tillräckligt.

Det var efter mina två föräldraledigheter som jag kom på att det jag precis gått igenom – eller var mitt i – var en av mitt livs största utvecklingsfaser. Min alldeles egna kvinnliga lumpen, där man efter att allt grötklägg och sömnlösa nätter var fröbi hade full rättighet att oja sig och bräka på om allt man offrat. Men att det inte är helt accepterat att klaga under tiden man går igenom det.

I en tid fullt av ”goda råd” och tyckande behöver man någon som bara lyssnar och säger att det är okej. För att orka att vara stark i de stunder det inte finns någon annan möjlighet att vara stark – för du är den vuxna och det är din uppgift. När du ibland tappar bort dig själv bland tvätthögar och öppna förskolor, allt pyssel och allt lekplats gung. Då behöver man någonstans att samla sina tankar, sina funderingar och drömmar.

Vi möter ständigt de där vackra skyltarna och tavlorna i affärerna som påminner oss om att ”njuta varje minut” och ”fånga dagen”. Men ibland är det svårt att fånga dagen, ibland får man bara tillåta att låta tiden gå. Det är inte så farligt om känslan: Ännu en dag till spillo infinner sig. Låt tiden rinna mellan dina fingrar. Var inte rädd. Klamra dig inte fast. Tillåt dig själv att vara mitt i stormens öga. Mitt i din egen utvecklingsfas – att bli mamma – där du sakta implementerar  ytterligare en roll till all de olika roller du redan spelar i andras liv.

Den här boken är för dig. Med realistiska visdomsord mitt i vardagen. Den här boken vill hjälpa dig att fånga alla de där ögonblicken som du kanske just nu vill glömma men som du en dag faktiskt kommer se tillbaka på med stolthet och nostalgi. Eller bara pusta ut, skratta åt dem och vara glad att det är över.

Föräldraledighet, föräldraplikt, föräldratjänst – som en ny tids lumpenhistorier – som du sedan kan berätta för dina barn om när de själva blir vuxna och kanske blir föräldrar. Där du kan visa att du också gick igenom det de går igenom just där och då. För att kunna lyssna på dem och säga: ”Det är okej, så kände jag också.” För du kommer glömma. Du kommer säkert vara en av dem som säger att dina barn aldrig grät sig själva till sömns. Men det kan vara skönt för dina barn att hör att du också är människa och att känna allt på en och samma gång är helt normalt. Så köp den, fyll i den och spara den till kommande släkten.

Den här boken är en skrattspegel och en vän att hålla i handen när det stormar lite extra där inne i själen.

Den boken jag hade velat ha.

Carpe diem, men känn ingen press min vän. Idag VABar jag, och tänker inte Carpa alls.

Februari månads kreativa uppdrag

Varje månad lägger jag upp ”Månadens kreativa uppdrag” för att inspirera dig i din vardag.

Den här månadens uppdrag kommer från min och Sofia Brolins bok: ”Carpe that fucking diem – en fyll-i-bok om mina första år som förälder”.

Men uppdraget kan utföras av alla och med eller utan barnvagn, med eller utan barn. Ensam eller tillsammans med någon.

Uppdraget är följande: Ställ dig på samma ställe varje dag i en vecka, gärna samma klockslag om det är möjligt. Skriv ner saker du ser, små detaljer, finns det händelser på platsen som upprepar sig? Leta spår. Låtsas att du är en privatdetektiv och försök se samband även om det vid första ögonkastet inte verkar finnas några.

Ladda ner ditt detektivformulär här från Alingsås Tidnings Webbplats:  http://www.alingsastidning.se/wpcontent/uploads/2017/02/kreativt_uppdrag.pdf

En pdf öppnas i ett nytt fönster. Skriv ut, gå ut och var nyfiken.

Eller skaffa en fin anteckningsbok för uppdraget. Man kan ALDRIG få för många anteckningsböcker.

Besök på radio P4 för samtal om Sveriges första fyll-i-bok för föräldrar

Jag kan inte åka sträckan Alingsås-Borås utan att tänka på två kroppsminnen.

Det ena är när jag var liten och man visste att vid det röda huset, i kröken, där kommer det kittla till i magen för där finns det ett gupp.

Det andra fysiska minnet är när jag satt med förlossningsvärkar i bilen som slingrade fram på den krokiga vägen och mellan värkarna skrek:”Jag kan inte vara nåt himla sjögräs som bara flyter med i smärtvågorna!”

Idag åkte jag och Sofia till P4 i Borås för att vara med i deras förmiddagssändning och prata om Sveriges första fyll-i-bok för föräldrar. En kombination av kittel i magen och lite huvudvärk.

Mitt första möte med radio. Jag har blivit intervjuad i tidningar; där kan man korrekturläsa innan artikeln publiceras. Jag har varit med i Väst Nytt på TV; där kan man göra något distraherande för att förvilla tittaren om man sagt något konstigt, eller så klipps det bort.

Men direktsänd radio!

Tänk om man säger något heltokigt. Tänk om man flåsar i mikrofonen. Eller rapar. (Nu kan jag inte rapa. Precis som jag inte kan vissla eller knäppa med fingrarna.)

Men så tänker jag på vår bok. Att den är till för att man skall känna att man är okej hur man än är.
Att vi alla är människor som delar samma glädje, sorg och rädslor.

Intervjun gick bra och finns att lyssna på här (tryck på knappen lyssna från delad tidpunkt så borde du komma in 1 timme och 34 minuter in i programmet): 

http://t.sr.se/2kQZ43P

(Foto: Sofia Brolin)

Bokrelease & en milstolpe i livet

Den 25 januari slog vi upp dörrarna till releasekalaset för vår bok – min och Sofias – som ägde rum på Alingsås museum. Jag tog på mig de glittrigaste örhängena och den guldigaste toppen jag hade, för att verkligen signalera till min kropp att tre dagars VAB i mysbyxor var över.

Bara timmarna innan hade mitt liv sett ut så här.

Men efter VAB kommer solsken… eller i alla fall boksignering – med popcorn, sju sorters kakor och påminnelsen om alla fina människor som finns i ens liv och vill fira tillsammans med en.

Särskilt rörd blev jag över att mina barns förskollärare, som passerat under de tre åren vi bott i Alingsås, kom. De där människorna man möter varje morgon och som nog fått höra de konstigaste sakerna från mig. I tre år har de sett mig ta mina första stapplande steg som tvåbarnsmamma och till och med varit testläsare för en saga jag skrivit. Vissa dagar har de varit de enda människorna jag pratat med under en hel dag – förutom mina familjemedlemmar.

När man har gjort färdigt en film eller bok är det lätt att man sänker garden, man har liksom kommit i mål tycker man. Då är det lätt att bli lite överrumplad av insikten att skapa något bara är början på resan.

Helt plötsligt skulle vi försöka skriva kloka och personliga hälsningar i tjugofem böcker. Det ledde till en hel del skratt. Precis som arbetet med den här boken har gjort. Den är skapad med så mycket glädje och genom ett fantastiskt utvecklande samarbete.

Tack Micaela för alla bilder från releasen. Bilden på korven tar jag åt mig äran för.

Och sedan vaknar man upp dagen efter. Väcker barnen… eller vad säger jag… de väcker mig… och vardagen rullar på igen och jag undrar om gårdagen överhuvudtaget ägt rum.

Men så går jag förbi bokhandeln och ser boken stå i Akademibokhandelns skyltfönster här i vår stad.

En milstolpe i livet.

Så många gånger jag har gått förbi det där fönstret och tagit kort på böcker jag skall komma ihåg att köpa.

Hoppas någon tar kort på just den här.

Resan har bara börjat och allt är väldigt nytt och spännande!

En annorlunda fyll-i-bok för dig som förälder

Den 23 januari var satt som utgivningsdatum för boken vi producerat med egen satsad arbetstid och pengar. En investering. Ett projekt vi båda trodde på. En chanstagning, en magkänsla. 

Och nu var dagen här! Som ett beräknat förlossningsdatum. Fast vi hade fått hålla den nykläckta boken i våra händer redan en vecka innan så var det nu – den här dagen – som var den vi räknat ner till.

Boken är till för att planera innan du får barn och sedan för att hitta dig själv igen mitt i allt det nya.

Jag var till exempel inte beredd på att en bebis förbrukade så här många blöjor första veckan hemma…

Boken täcker in allt från den sanna bilden av första tiden hemma med barnet till att hjälpa dig blicka framåt och få fatt på dina drömmar.

 

 

Boken är fylld med realistiska visdomscitat.
Du får chansen att reflektera, dokumentera och hitta oupptäckta eller gamla delar av dig själv.

Men bli nu inte stressad min vän, du kan använda boken fram till att barnet blir myndigt.
Det här är dina FÖRSTA år som förälder. En gång förälder alltid förälder…

I boken dyker också små uppdrag och övningar upp som kan få tiden hemma att bli lite mer spännande och hjälpa dig att fånga den där dagen som ibland går till spillo!

Du hittar boken samt en mängd andra härliga produkter här:

Carpe that fucking diem – fyll-i-bok