En hållbar kreatör

Oberoende av slutresultat kommer det kreativa uttrycket från din innersta källa. 

En film, en låt, en bok, en tavla, en yogaklass eller vad som helst som du skapat signerat i med ditt eget namn.

Oavsett, att skapa är att dela med sig av en bit av sig själv. Det är hjärtan som hängs upp på en tråd för världen att se. Vi hoppas att få beröra någon på djupet och på sätt bli bekräftade. Att det betyder något att just DU finns på denna jord. DU har skapat ett avtryck.

Under ytan gnager tvivlet. Kommer någon vilja ha det du skapat? Kommer de tycka om det? Kommer du göra bort dig? Kommer ”flocken” acceptera eller utesluta dig? Våra överlevnadsinstinkter som kreatörer är fysiologiskt på liv och död. Det kemiska påslaget är detsamma oavsett om det är ett ord som yttras eller ett slag som utdelas. Oavsett om du blir jagad av ett lejon eller om du känner dig inträngd i ett hörn när du får avslag på en ansökan som kunde gett dig den ekonomiskmöjlighet att gå vidare med ditt kreativa projekt. Även om hoten ser helt olika ut så reagerar våra kroppar fortfarande med samma påslag i det autonoma nervsystemet. Systemet som får oss att automatiskt fly, fäkta, eller att frysa/spela död när ett hot närmar sig. 

Men oftast gasar vi på och trycker undan obehagliga känslor, försöker välja glädje och kraft när bromsen egentligen är påslagen. 

”Inte ge upp, kom igen, kör!” 

”Det är bara att försöka igen!”

Men egentligen gasar och bromsar vi på samma gång. För när det här har pågått tillräckligt länge orkar inte kroppen längre och den kreativa gnistan falnar. För vem orkar experimentera, drömma och vara nyskapande utan energi? Energi som inte finns tillgänglig i din fysiska kropp. Det autonoma nervsystemet funkar så. När det sympatiska systemet (fly eller fäkta reaktionen i din kropp) blir för pressat stänger det parasympatiska (det som egentligen skall behagligt lugna ner oss) ner hela systemet och lampan släcks. 

När jag började på filmhögskolan, numera Akademi Valand film, hade jag en föraning. Jag gick i skolans korridorer och samtidigt som jag fungerade på dramturgiska kurvor och bildvinklar funderade jag på hur man skall finna balans i livet som kreatör. 

Undrade: när man gör något man brinner för, hur gör man för att inte brinna upp? 

Nu, många år senare, när det inte bara är mitt eget skapande jag skall brinna för, utan också mina barn, föräldrar som blir äldre, ekonomin som skall gå ihop. Nu när vardagen tar mer plats än utrymmet för skapande är frågan ännu mer aktuell för mig. Hur kan jag leva ett KREATIVT LIV, där närvaron och lusten finns med i allt jag gör och smittar av sig på mitt arbete?

Jag har testat det här med att ha mål. Jag har uppfyllt drömmar och visioner. Fått göra film, gett ut böcker, fått stipendier, vunnit priser. Men bakom det uppfyllda målet väntar ett nytt mål. Och tillsist insikten om att det är den kreativa gnistan som är viktigast att vårda. Målen kan alltid sättas, men de kan också dränera oss eller vara en snuttefilt, något att klamra oss fast vid när vi inte vill se eller vara i det som är just nu.

Finns inte gnistan spelar det ingen roll vad du sätter för mål. Vem är det du skall bevisa något för? Dig själv eller ”de andra”.  Skall du inspirera eller bli inspirerad? Hur kan du var med det som väcks i dig utan att med en gång fundera på hur du skall använda det, ifrågasätta det, paketerade det för att ge bort det? 

Som biologiska varelser är vi skapade för ett helt annat liv. Vår biologi är vår biografi och den historien skrivs hela tiden.  Det är den viktigaste historien som inte berättas och som vi alla måste ta ansvar för att börja skriva på. Hur kan du öka din kapacitet att vara med det som är? Hur kan du skapa tillit till din egen förmåga och lugna ner ditt eget nervsystem så du kan bli ännu mer DU och vara i världen på ett sätt som berikar både dig och andra.

Kreativa själar har en tendens att gå från att vara vargar till att bli domesticerade hundar som apporterar. (Här pratar jag helt och hållet från liknelser och personliga upplevelser utifrån att vilja lämna över något färdigt och vara ”duktig”). Jag plockar hem min kraft och energi. Viker av från stigen mot eventuella mål och ger mig själv löftet att vårda min varg och börja söka min flock.

Jag kommer inte sluta med något.

Det här är bara början.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *