Jag var föräldraledig och stod i regnet med en bebis i bärsele under regnjacka och en treåring i handen. Det regnade och jag var genomsvettig. Att ta sig genom affären hade känts som ett maratonlopp och nu var vi äntligen ute. Nu skulle vi bara ta oss hem innan den lilla vaknade.

Jag höll ett skrynkligt kvitto från affären i handen. Jag såg på det och läste orden ”Carpe Diem” längst ner. Jag borde skrattat, men där i regnet kände jag mig så oförmögen att fånga dagen – jag ville ju snabbspola… Jag kände mig otacksam.

Det tog mig tid att acceptera min nya roll som mamma och göra den till min – för mig inte var det inte så där naturligt som det såg ut på film. Jag grät inte vackra lyckotårar och strålade när barnen kommit ut och lagts på min mage.

Första gången tog det två dygn för den lille att ta sig ut. Så när han väl var ute så var jag för slut för att känna något. När barn nummer två kom gick det så fort. Jag minns att jag mumlade till barnmorskan att jag hade dåligt samvete för att jag inte visade upp en totallycka där jag låg hög på adrenalin med blöt varm bebis på min ömma mage. Jag bad om URSÄKT när jag precis hade gjort ett fantastiskt jobb.

”Äsch det där, det är en myt, det är inte många som gråter av lycka direkt” sa hon och vinkade bort min kommentar.

Och då undrade jag varför vi matas av de här bilderna? Är det för att vi överhuvudtaget skall våga föda barn? Om vi verkligen fick möjlighet att skåda in i framtiden och se oss själva mitt i småbarnskaoset skulle vi då undvika att föda barn och hela människorasen skulle dö ut?

Skämt åsido. För mig har det varit en process att växa in i föräldrarollen. Att se bortom alla ”sagor” som berättats för mig om hur föräldraskapet är. Att inse att det där med att vara föräldraledig och samtidigt byta karriär, blogga, skriva en bok och baka surdegsbröd (säkert också mer en myt än sanning) inte gäller för alla – jag fick vakna barn som ville ha ständig stimulans och helst inte sova.

Min egen längtan efter att göra saker och utvecklas fick ta en paus, eller småputtra ibland. Men alla borden låg liksom där och grodde. Att man borde passa på nu när man är ”ledig” – när ledig är det sista man egentligen är… (Och ”glöm inte att njuta för den här tiden kommer aldrig tillbaka” tyckte jag mig höra viskas till mig i mina tröttaste stunder. Men det kan ha varit en trötthetshallucination.)

Även om jag visste att många av de föreställningar jag matats med kring moderskapet var just myter och vackra reklambilder, så gnagde det ändå i mig att jag inte var bra nog. Att jag inte njöt tillräckligt.

Det var efter mina två föräldraledigheter som jag kom på att det jag precis gått igenom – eller var mitt i – var en av mitt livs största utvecklingsfaser. Min alldeles egna kvinnliga lumpen, där man efter att allt grötklägg och sömnlösa nätter var fröbi hade full rättighet att oja sig och bräka på om allt man offrat. Men att det inte är helt accepterat att klaga under tiden man går igenom det.

I en tid fullt av ”goda råd” och tyckande behöver man någon som bara lyssnar och säger att det är okej. För att orka att vara stark i de stunder det inte finns någon annan möjlighet att vara stark – för du är den vuxna och det är din uppgift. När du ibland tappar bort dig själv bland tvätthögar och öppna förskolor, allt pyssel och allt lekplats gung. Då behöver man någonstans att samla sina tankar, sina funderingar och drömmar.

Vi möter ständigt de där vackra skyltarna och tavlorna i affärerna som påminner oss om att ”njuta varje minut” och ”fånga dagen”. Men ibland är det svårt att fånga dagen, ibland får man bara tillåta att låta tiden gå. Det är inte så farligt om känslan: Ännu en dag till spillo infinner sig. Låt tiden rinna mellan dina fingrar. Var inte rädd. Klamra dig inte fast. Tillåt dig själv att vara mitt i stormens öga. Mitt i din egen utvecklingsfas – att bli mamma – där du sakta implementerar  ytterligare en roll till all de olika roller du redan spelar i andras liv.

Den här boken är för dig. Med realistiska visdomsord mitt i vardagen. Den här boken vill hjälpa dig att fånga alla de där ögonblicken som du kanske just nu vill glömma men som du en dag faktiskt kommer se tillbaka på med stolthet och nostalgi. Eller bara pusta ut, skratta åt dem och vara glad att det är över.

Föräldraledighet, föräldraplikt, föräldratjänst – som en ny tids lumpenhistorier – som du sedan kan berätta för dina barn om när de själva blir vuxna och kanske blir föräldrar. Där du kan visa att du också gick igenom det de går igenom just där och då. För att kunna lyssna på dem och säga: ”Det är okej, så kände jag också.” För du kommer glömma. Du kommer säkert vara en av dem som säger att dina barn aldrig grät sig själva till sömns. Men det kan vara skönt för dina barn att hör att du också är människa och att känna allt på en och samma gång är helt normalt. Så köp den, fyll i den och spara den till kommande släkten.

Den här boken är en skrattspegel och en vän att hålla i handen när det stormar lite extra där inne i själen.

Den boken jag hade velat ha.

Carpe diem, men känn ingen press min vän. Idag VABar jag, och tänker inte Carpa alls.